Moster Hilda, Tybble - New York tur och retur

Moster Hilda var nummer 2 i syskoskaran till föräldrarna Gustav och Anna Johansson i Tybble, Asker. Hon föddes i december 1889. Äldre brodern Adolf var född ett år tidigare. 1904 föddes systern Hanna och 1907 min mamma Tora. Pappa Gustav var uppvuxen på gården och mamma Anna kom dit som piga från "andra sidan Hjälmaren" - en gård som hette Pommern. På den tiden fanns en fast båtförbindelse till Odensbacken. Pigtjänsten slutade alltså med äktenskap. 

 

1910 hade Hilda fått nog av vara piga på svenska gårdar och tog sig båtvägen till USA. Hon fick anställningar som kokerska i svensk-amerikanska hem. Den ena anställningen följde på den andra. Hilda har nogsamt sparat sina betyg som vittnar om hennes kokkonst och goda vandel. Providence, Boston och New York är några platser som Hilda har bott och arbetat på.

Ung kvinna i utsatt position med stark gudstro



Under ett foto i en ram hittade vi detta
underbara foto på Hanna och Hilda
i USA. Varför var det undangömt?

Vad fick Hilda att som knappt 20-årig kvinna från landsbygden ge sig ut i världen? Kvinnor i Sverige på tidigt 1900-tal hade sällan utbildning och begränsade möjligheter att försörja sig själva. Som gifta blev de ju också omyndigförklarade och därmed  underställda mannens vilja. Hemförhållandena för Hilda var begränsade på det lilla jordbruket i Tybble. När fadern övertog sitt barndomshem kom han i någon slags skuld till sina övriga syskon.  Utvandring till Amerika var vanlig vid den här tiden och Hilda hade sin kristna tro och förmodligen de personliga egenskaper samt den drivkraft som behövdes. Storebror Adolf gifte sig och Hilda verkar ha påtagit sig en roll som ansvarig för sin barndomsfamilj.

 

Utöver betyg från kokerskeplatser vittnar Hildas fotominnen om en tillvaro helt annorlunda den svenska landsbygdens. Hilda har sparat vita serveringsförkläden, vita köksförkläden, kokböcker på engelska och de menyer hon serverade värdfolket och deras gäster i en handskriven anteckningsbok. 1920 fick Hilda uppgiften att ta ansvar för sin då 16-åriga syster Hanna, som också åkte över till landet "over there" för att försörja sig. De bägge systrarna var aktivt troende baptister i Asker. Främst i "Nya England" hittade de sina trosfränder i baptistförsamlingar med svensk-amerikaner. När dotter och jag gjorde en resa 2005 i mina mostrars fotspår plockade en pastor fram en medlemsförteckning från 1920-talet i vilken mina mostrar fanns noggrant förtecknade! Det fanns troligen en man i Hildas liv, men någon gång i början av 1940-talet skildes vägarna mellan dem i och med Hildas återfärd till Sverige för tredje och sista gången..

Storasyster och äldsta dotter

Redan efter några år hade Hilda kunnat skicka hem så mycket pengar till sina föräldrar att gården var skuldfri när hennes far dog 1916. Det blev också presenter till småsystrarna - cyklar och senare fina kläder. Anna sökte stöd hos sin äldsta dotter, men av många brev, som sparats framgår också att hon försökte råda henne, trösta henne och bad för henne. Hon skrev till sin dotter om händelserna i hembygden i brev som inleddes "Kära Hilda, Guds frid".

 

Hilda och Hanna återvände alltså till barndomshemmet, där de kom att ägna sig åt småbruk. 1950 och 5-10 år framåt fick jag tillbringa sommardagar i mostrarnas då ganska omoderna 1 ½-plans stuga utan vattentoalett. Trädgårdsbär, egna grönsaksodlingar, höns och gris var heltidsjobb tillsammans med matlagning, konservering, syltning, saftning och bakning. Måltider i deras hem var oavsett antal matgäster alltid kalas. Svagdricka till maten, massor med ovanliga delikatesser, oftast höna som huvudrätt, där de vita bitarna lades på min tallrik. Ständiga uppmaningar "ät mer". Moster Hilda åt själv inte någon höna, som hon hade låtit växa upp.

Förbättrad bostandard möjliggör fågelkontakt

På 70-talet blev det förbättringar i bostandarden. Toalett, element och tvättmaskin installerades. Vedeldade kaminer togs bort, liksom trösklar och alla fina trasmattor. (Vi hittade dem 30 år senare och har nu stor glädje av dem igen!) Uteplats med plattor skulle möjliggöra att moster Hilda fick ta sig ut i friska luften och titta på fåglar, som var ett av hennes intressen. Hilda, som alltid satt andra i första rummet, fick nu en situation anpassad just för henne . En rullstol ersatte den gångkäpp hon hittills hade förlitat sig på. Storasyster fortsatte hon att vara ända fram till 1974. Två veckor efter att min pappa Sven hade fått sluta sina dagar slutade även moster Hildas hjärta att slå. Hilda skulle då fylla 85 år. Ett rikt liv har lämnat många minnen.

Min far den glade bagar´n

Pappa var en stor djurvän.

 

I oktober 2014 är det 40 år sedan pappa lämnade jordelivet i en ålder av 72 år. Jag tänker ofta på min pappa, Sven Axel Larsson född i Tybble by juni 1902. Han var nummer tre av fyra syskon; Hillevi, Edvin, Sven och Ingvar. Senare har jag också fått veta att pappa hade en halvsyster, Ninni. Det blev så småningom äktenskap med Tora, också hon från Tybble by. Gratulationstelegrammen var rikliga och förvaras i mina gömmor på landet. Många tyckte nog att det hade kunnat bli lite tidigare. På behörig tid efter bröllpet ropade pappa ut över ägorna att han hade fått en dotter! Allt enligt bykunniga och minnesgoda Tyra, född Tybell. Det var nog tänkt att Tora och Sven skulle fortsätta släkttraditionerna som lantbrukare, men det ville sig annorlunda. Här ses i alla fall en stolt pappa med sin dotter.

 

Med pappas praktiska kunskaper om fastighets- och maskinskötsel och mammas erfarenhet och duglighet att baka i större skala övergav de tanken att bli heltidsbönder och etablerade sig som småföretagare i Lillån. Det blev Tora Larssons bageri ungefär vid den tiden då barn börjar förskoleklass - jag tror att jag var sex år.

Pappas kreativa förmåga

Pappa med sin första bil gillade inte att
vara med på bild...

Från den tidiga tiden i Lillån minns jag särskilt vår första bil, en Chevrolet av 1929 års modell, som pappa hade fått köpa av Kaleb Tysell, gift med pappas syster Hillevi. I den bilen gjordes inköps- och leveransresor till Kvinnersta handel, som förestods av Kallin, Dalby handel och ytterligare en lanthandel i Lillån. Det blev också resor till Hakonbolaget för inköp av margarin, mjöl och diverse ingredienser till bakning. Jag fick ta med kompisar och lanthandlarna bjöd oftast oss på någon liten godbit. 1959 hade pappa en ny Vauxhall Viktor. Vi gjorde små övningskörningar i Tybble till Kvismare kanal och vände, spännande för en 14-åring!

Föräldrarnas yrkesval gjorde att jag alltid hade bägge föräldrarna på hemmaplan. Dock såg jag en viss könsskillnad. "Mamma bakar och pappa gräddar" var min stående beskrivning av deras sysslor. När pappa hade en stund över förfärdigades ofta träföremål såsom hoppställning, styltor mm åt mig. En sommar byggde pappa och farfar en mycket fin lekstuga, som jag tror står på en fd. granntomt i Lillån. Pappa hade ett särskilt, men gott förhållningssätt till musik. Skolan lyckades inte lära honom sjunga, utan han ombads att inte sjunga efter första provgången. Det löftet höll han, men vissla tonsäkert, det kunde han trots streck i sång! Och det var också pappa som "lotsade" mig in till nyårskonserterna på TV.

Gott försvar

Min mamma tyckte ofta att jag kunde vara lite mer huslig. Hon jämförde mig nog därvid lag med olika grannbarn, som var duktiga i hushåll och att vakta små barn. Pappa tog inte till ord i onödan, men mamma har berättat att han då hade svarat "kan då du det hon kan?" Min pappa Sven tillika med kusin Guns pappa Ingvar kunde sitta timtals i sin brödragemenskap och inte säga mer än "ja, du" med jämna mellanrum till varandra. De var båda gifta med kvinnor som kunde ta mycket talutrymme. När det väl fanns talutrymme hade de inte självklart initiativ till att använda det.

Hyresfastighetsskötsel



Många trevliga kaffestunder i
trädgården på Lindrothsgatan
från tidig vår till sen höst...
 

I början av 60-talet blev det modernt att handla kaffe- och matbröd i platspåsar i speceriaffärer. Korvbrödsbagar´n startade verksamhet i Lillån. Lönsamheten minskade då konkurrensen ökade. Föräldrarnas pensioneringstider närmade sig. Det blev nedläggning av Bageriet och flytt till Lindrothsgatan, där ett litet flerfamiljshus inköptes. "Tänk att de under så många år fått det att gå ihop så bra", tänker jag beundrande i efterhand. Som hyresvärd fick nu pappa fullt upp med skötsel och underhåll och lite tid över för sitt intresse - trädgårdsodling. Vid den här tiden hade jag fått lite koll på gamla släktklenoder och möbler i samband med att vi skulle sälja stugorna i Tybble. Med pappas hjälp startade jag lite renovering. 



 

1972 hade jag sommarjobb på Stadskansliet i Motala. Dit kom mina föräldrar för att fira pappas 70-årsdag runt midsommar. Där bodde de på Motala Stadshotell. 

 

Pappa firade 70 på Motala stadshotell.

 



Joana Amendoeira - fadista på Sverigebesök

Applåderna blev många och även stående ovationer fick fadistan Joana Amendoeira när hon besökte Stockholm under sitt Sverigebesök i december 2013. Med sig hade hon musiker på portugisisk och spansk gitarr och en pianist. En stor skara hade sökt sig till Casa do Fados på S:t Eriksplan, där det fanns möjlighet att äta portugisisk soppa och tapas. Stämningen var på topp. Fadokonserten var uppdelad på tre pass och samtliga konsertbesökare visste att fado ska avhöras under tystnad, med respekt för fadistan. Joana Amendoeira verkade väl bekant för många av besökarna. Hon hade liksom en svensk fan-club. Jag pratade med ett par som hade rest från Motala och som tidigare har lyssnat på Joana i Vara. Själv har jag hört Joana på fadoklubb Sr Vinho i Lissabon. Vid denna konsert sjöng Joana ur sin nya CD, som hon efter konserten sålde och signerade.

                                                              

Nutida och historiska kvinnor

Längst fram till vänster Margareta Aronsson, 

ordförande, omgiven av medlemmar i kretsen.

När jag nyligen besökte Linköping hade jag turen att få delta på ett öppet möte med Linköpings-kretsen av Fredrika Bremer Förbundet. De presenterade sin skrift "Kvinnliga förebilder från Östergötland", framtagen i en studiecirkel. En film visades om Signe Sandberg, som varit sjuksköterska och barnmorska i skärgården. Som musiker fascinerades jag särskilt av att hon i sitt människovårdande arbete tog med sig en reseorgel för att kunna "förgylla" hembesöken med lämplig musik.

I skriften presenterades kända och mindre kända kvinnor med anknytning till Östergötland. Författaren och folkbildaren Ellen Key samt textilkonstnären Märta Måås-Fjetterström är några exempel på de mer kända.

Efter programmet blev det en fikastund - trevligt då det var länge sedan jag hade kontakt med "Linköpingsfredrikorna". Vid lotteridragningen vann jag dessutom högsta vinsten; "Frälst Förmögen Förskingrad Historien om Hanna Lindmark och Margaretaskolan", en bok av Ewonne Winblad.

 

Kicki Sandström till minne

Ännu en jämställdhetskämpe och feminist av den ”gamla stammen” har tystnat. Elna Osvald Sandström eller Kicki, som hon kallades inom Fredrika Bremer Förbundet, har avlidit i en ålder av 89 år  Jag lärde känna Kicki på 80-talet, när vi båda var ledamöter i förbunds­styrelsen. Kicki valdes in i förbundsstyrelsen 1984 och var vice ordförande några år. .Kicki var dess­utom ordförande i Växjökretsen på 1980 och 1990-talen.

Som tingsmeriterad jurist blev Kicki en klippa i förbundsstyrelsen, bl.a. vad gällde stadge­frågor, bevakning av stiftelsejuridiska frågor, rättsliga frågor som hängde samman med förbundets privata skolverksamhet, tidningsutgivande, fondförvaltning – allt uppgifter som för­­bunds­styrelsen hade att förvalta. Flera år var Kicki ordförande i Samfällda stipendie­institutionen. Med noggrannhet och intresse tog hon del av flera hundra kvinnors ansökningar om medel ur fonder till alla tänkbara ändamål och beredde beslutsförslag till fondstyrelsens samman­träden. Dessa sammanträden hölls på herrgården Thelestad i Växjö, där ledamöter efter dagens möda bjöds en trivsam samvaro och övernattning. På herrgården hölls ibland även förbundsstyrelsens sammanträden. Kicki var tillsammans med framlidne maken Volmar generös att ”hålla lokal” även för Växjökretsens möten.  I Växjö engagerade sig Kicki aktivt i VAMP – Växjö Aktionsgrupp mot pornografi. Genom sin aktivitet var hon med och bildade riksorganisationen Folkaktionen mot pornografi i oktober 1985 och ingick även en tid i riksstyrelsen.

Kicki berättade med stolthet om sina tre söner och de jämställdhetsinsikter hon upptäckte hos dem. Förhoppningsvis hann hon också med att så jämställdhetsfrön hos de barnbarn hon fick glädjen att följa. I samarbetet inom förbundsstyrelsen och engagemanget för rättvisa mellan könen utvecklades Kickis och min vänskap. Jag minns många trevliga över­natt­ningar i Växjö för mig och min dotter, långa, berättande brev då och då och också Kickis och Volmars övernattning hos mig i Örebro på deras väg till fritidsbostaden i Leksand. Till Kicki skulle jag ha velat säga ”du gjorde vad du kunde och du kan vara helt nöjd, du förde jämställdheten en bit framåt!”

Hilla-Britta Lindeberg

     Åren 1956 - 1963 var Hilla-Britta Lindeberg  min rektor på Flickskolan i Örebro eller Risbergska skolan som den kom att kallas efter sin grundare Emilie Risberg. Hilla-Britta hade många uppdrag, inom politiken och också i organisationer för kvinnor. Som elev i flickskolan med piano som specialisering fick jag några spelningar i samband med möten, som Hilla-Britta hade ansvar för. Arvodet var 25 kronor - en icke föraktlig summa för en elev på 50-talet.
     Min vänskap med Hilla-Britta började med julkort och semesterhälsningar.i slutet av 70-talet. 1984 flyttade jag tillbaka till Örebro med min dotter och vårt umgänge blev mer kontinuerligt. Hilla-Britta blev änka tidigt efter sin pensionering. Musik och samhällsfrågor var några av våra gemensamma intressen. Att bli bjuden på middag av Hilla-Britta var både en kulinarisk upplevelse och en skön avkoppling. Fina dukar, tre rätter och full uppassning. Hilla-Britta blev en mentor och en förebild för både mig och min dotter. Hon deltog i aktiviteter som jag ordnade inom temat Kvinnor och samhällsplanering. Hon ställde upp och medverkade i samband med en 8 mars-aktivitet. Hilla-Britta kom på aktiviteter som jag var ansvarig för inom projektet Könsbalans inom teknikområdet vid Örebro universitet. Det fanns inte en fråga som jag inte kunde ta upp och ventilera med Hilla-Britta. Somrarna tillbringade Hilla-Britta delvis på Bjärehalvön och vi träffades även där. När jag initierade Valborg Aulin Sällskapet i Örebro var Hilla-Britta bland de första medlemmarna, så småningom blev hon hedersmedlem.
   Med tiden minskade den fysiska förmågan att förflytta sig. Den intellektuella förmågan och förmågan till logiskt tänkande fanns kvar. Förmågan att formulera sig, såväl på svenska som på övriga främmande språk försvann nog aldrig.
   Hilla-Britta tillbringade sin sista tid av sitt 94-åriga liv på ett äldreboende utanför Lund, där jag hade glädjen att hälsa på henne en gång. Som organist fick jag vara med och ta avsked och nu vilar Hilla-Britta vid maken Åkes sida. Det var inget tungt avsked. Hilla-Britta ville vara aktiv och när det inte längre var möjligt tyckte hon att hon hade gjort sitt. Det är vi nog många som tycker, men trots att det har gått några år sedan avskedet 2010 tänker jag ofta på Hilla-Britta och saknar henne. Kommunen borde verkligen ha döpt en buss efter Hilla-Britta, hon har lämnat ett positivt minne hos många örebroare!

Valborg Aulins dödsdag 13 mars 1928

Fotot på Valborg Aulin är inte det vi är vana vid att se. Valborg Aulin Sällskapet mottog det tacksamt från ett av Tor Aulins barnbarn för en tid sedan och passar på att presentera det i samband med 83-årsdagen av Valborgs död.

På förmiddagen 13 mars 1928 dog Valborg Aulin i Örebro, då 68 år gammal efter en tids sjukdom. Ur media känns några meningar särskilt värda att citera:

"Med Valborg Aulins bortgång försvinner en allmänt känd personlighet, som för yttervärlden kom att te sig inte så lite originell. Hennes synkrets behärskades av musiken, den var det enda som för henne ägde betydelse. Med allt annat befattade hon sig föga mer än nödvändigt var, men i musikens värld var hon hemmastadd och levde ett så mycket rikare liv. Utanför dess gränser, i det praktiska livets bestyr, kände hon sig, framför allt med tilltagande ålder bortkommen och umbärlig och kom måhända därigenom att leva i relativ tillbakadragenhet, endast fylld av arbete för sitt livs stora intresse och gärning." (signerat T G-r i NA 1928 03 14)

I samma tidning - NA 1928 03 19 - kan vi läsa ett långt referat under rubriken "Valborg Aulins griftefärd". Begravningen förrättades av kontraktsprosten Lönroth och gick helt i musikens tecken. Till graven hade sänts 25 kransar och blommor, bl.a. från Nikolai församlings kyrkokör och Livregementets grenadjärers musikkår. Kistan bars i procession till Södra kyrkogården till musikkårens framförande av Chopins sorgmarsch. Där vilar nu Valborg Aulin och graven sköts av Valborg Aulin Sällskapet, som 9 januari i år, 151 år från hennes födelse, lade en rosbukett på den snötäckta graven.