Joana Amendoeira - fadista på Sverigebesök

Applåderna blev många och även stående ovationer fick fadistan Joana Amendoeira när hon besökte Stockholm under sitt Sverigebesök i december 2013. Med sig hade hon musiker på portugisisk och spansk gitarr och en pianist. En stor skara hade sökt sig till Casa do Fados på S:t Eriksplan, där det fanns möjlighet att äta portugisisk soppa och tapas. Stämningen var på topp. Fadokonserten var uppdelad på tre pass och samtliga konsertbesökare visste att fado ska avhöras under tystnad, med respekt för fadistan. Joana Amendoeira verkade väl bekant för många av besökarna. Hon hade liksom en svensk fan-club. Jag pratade med ett par som hade rest från Motala och som tidigare har lyssnat på Joana i Vara. Själv har jag hört Joana på fadoklubb Sr Vinho i Lissabon. Vid denna konsert sjöng Joana ur sin nya CD, som hon efter konserten sålde och signerade.

                                                              

Nutida och historiska kvinnor

Längst fram till vänster Margareta Aronsson, 

ordförande, omgiven av medlemmar i kretsen.

När jag nyligen besökte Linköping hade jag turen att få delta på ett öppet möte med Linköpings-kretsen av Fredrika Bremer Förbundet. De presenterade sin skrift "Kvinnliga förebilder från Östergötland", framtagen i en studiecirkel. En film visades om Signe Sandberg, som varit sjuksköterska och barnmorska i skärgården. Som musiker fascinerades jag särskilt av att hon i sitt människovårdande arbete tog med sig en reseorgel för att kunna "förgylla" hembesöken med lämplig musik.

I skriften presenterades kända och mindre kända kvinnor med anknytning till Östergötland. Författaren och folkbildaren Ellen Key samt textilkonstnären Märta Måås-Fjetterström är några exempel på de mer kända.

Efter programmet blev det en fikastund - trevligt då det var länge sedan jag hade kontakt med "Linköpingsfredrikorna". Vid lotteridragningen vann jag dessutom högsta vinsten; "Frälst Förmögen Förskingrad Historien om Hanna Lindmark och Margaretaskolan", en bok av Ewonne Winblad.

 

Kicki Sandström till minne

Ännu en jämställdhetskämpe och feminist av den ”gamla stammen” har tystnat. Elna Osvald Sandström eller Kicki, som hon kallades inom Fredrika Bremer Förbundet, har avlidit i en ålder av 89 år  Jag lärde känna Kicki på 80-talet, när vi båda var ledamöter i förbunds­styrelsen. Kicki valdes in i förbundsstyrelsen 1984 och var vice ordförande några år. .Kicki var dess­utom ordförande i Växjökretsen på 1980 och 1990-talen.

Som tingsmeriterad jurist blev Kicki en klippa i förbundsstyrelsen, bl.a. vad gällde stadge­frågor, bevakning av stiftelsejuridiska frågor, rättsliga frågor som hängde samman med förbundets privata skolverksamhet, tidningsutgivande, fondförvaltning – allt uppgifter som för­­bunds­styrelsen hade att förvalta. Flera år var Kicki ordförande i Samfällda stipendie­institutionen. Med noggrannhet och intresse tog hon del av flera hundra kvinnors ansökningar om medel ur fonder till alla tänkbara ändamål och beredde beslutsförslag till fondstyrelsens samman­träden. Dessa sammanträden hölls på herrgården Thelestad i Växjö, där ledamöter efter dagens möda bjöds en trivsam samvaro och övernattning. På herrgården hölls ibland även förbundsstyrelsens sammanträden. Kicki var tillsammans med framlidne maken Volmar generös att ”hålla lokal” även för Växjökretsens möten.  I Växjö engagerade sig Kicki aktivt i VAMP – Växjö Aktionsgrupp mot pornografi. Genom sin aktivitet var hon med och bildade riksorganisationen Folkaktionen mot pornografi i oktober 1985 och ingick även en tid i riksstyrelsen.

Kicki berättade med stolthet om sina tre söner och de jämställdhetsinsikter hon upptäckte hos dem. Förhoppningsvis hann hon också med att så jämställdhetsfrön hos de barnbarn hon fick glädjen att följa. I samarbetet inom förbundsstyrelsen och engagemanget för rättvisa mellan könen utvecklades Kickis och min vänskap. Jag minns många trevliga över­natt­ningar i Växjö för mig och min dotter, långa, berättande brev då och då och också Kickis och Volmars övernattning hos mig i Örebro på deras väg till fritidsbostaden i Leksand. Till Kicki skulle jag ha velat säga ”du gjorde vad du kunde och du kan vara helt nöjd, du förde jämställdheten en bit framåt!”

Hilla-Britta Lindeberg

     Åren 1956 - 1963 var Hilla-Britta Lindeberg  min rektor på Flickskolan i Örebro eller Risbergska skolan som den kom att kallas efter sin grundare Emilie Risberg. Hilla-Britta hade många uppdrag, inom politiken och också i organisationer för kvinnor. Som elev i flickskolan med piano som specialisering fick jag några spelningar i samband med möten, som Hilla-Britta hade ansvar för. Arvodet var 25 kronor - en icke föraktlig summa för en elev på 50-talet.
     Min vänskap med Hilla-Britta började med julkort och semesterhälsningar.i slutet av 70-talet. 1984 flyttade jag tillbaka till Örebro med min dotter och vårt umgänge blev mer kontinuerligt. Hilla-Britta blev änka tidigt efter sin pensionering. Musik och samhällsfrågor var några av våra gemensamma intressen. Att bli bjuden på middag av Hilla-Britta var både en kulinarisk upplevelse och en skön avkoppling. Fina dukar, tre rätter och full uppassning. Hilla-Britta blev en mentor och en förebild för både mig och min dotter. Hon deltog i aktiviteter som jag ordnade inom temat Kvinnor och samhällsplanering. Hon ställde upp och medverkade i samband med en 8 mars-aktivitet. Hilla-Britta kom på aktiviteter som jag var ansvarig för inom projektet Könsbalans inom teknikområdet vid Örebro universitet. Det fanns inte en fråga som jag inte kunde ta upp och ventilera med Hilla-Britta. Somrarna tillbringade Hilla-Britta delvis på Bjärehalvön och vi träffades även där. När jag initierade Valborg Aulin Sällskapet i Örebro var Hilla-Britta bland de första medlemmarna, så småningom blev hon hedersmedlem.
   Med tiden minskade den fysiska förmågan att förflytta sig. Den intellektuella förmågan och förmågan till logiskt tänkande fanns kvar. Förmågan att formulera sig, såväl på svenska som på övriga främmande språk försvann nog aldrig.
   Hilla-Britta tillbringade sin sista tid av sitt 94-åriga liv på ett äldreboende utanför Lund, där jag hade glädjen att hälsa på henne en gång. Som organist fick jag vara med och ta avsked och nu vilar Hilla-Britta vid maken Åkes sida. Det var inget tungt avsked. Hilla-Britta ville vara aktiv och när det inte längre var möjligt tyckte hon att hon hade gjort sitt. Det är vi nog många som tycker, men trots att det har gått några år sedan avskedet 2010 tänker jag ofta på Hilla-Britta och saknar henne. Kommunen borde verkligen ha döpt en buss efter Hilla-Britta, hon har lämnat ett positivt minne hos många örebroare!