Leden glesnar i Tybble by

Under de första fyra månaderna har Tybble by blivit fattigare. Tre invånare av ”den gamla stammen”, tre traditionsbärare har fått lämna in.

Margit Holm

I januari fick Margit Holm, 70 år fyllda, efter en tids sjukdom följa sin man Berndt, som avlidit ca 7 månader tidigare. Margit och Berndt gifte sig i slutet av 60-talet. Margit har berättat för mig att hon och Berndts äktenskap har varit fantastiskt och att deras relation fördjupades fortlöpande. De var Tybble by trogna och kämpade länge i lantbruket, sida vid sida. Gården sköts sedan flera år av yngste sonen Magnus, medan broder Karl-Johan verkar som civilingenjör i Göteborg.

Under tider, främst sommar, som jag bott i Tybble har Margit varit en klippa att ha pratstunder med om livets sorger och glädjeämnen. Hon var insatt i Tybbles historia. De år som jag tillsammans med min dotter arrangerade Tybble bys mangelstämma bestod förplägnaden av Margits hemgjorda ostkaka – en uppskattad delikatess. Margit visade stort intresse för sina trädgårdsodlingar. Studiebesöken i Margits trädgård var en njutning och hon delade med sig av sin kunskap om hur växter trivs och grönskar. Margit var mån om gårdens fyrfota invånare. Kalvar ska ha det bra så länge de lever! Katter behövs som hjälpare i ladugårdar och de ska få kärlek och känna sig uppskattade. Sommartid levde Margit upp när Karl-Johans familj tillbringade skollov och semestrar i Tybble. Så mycket Margit orkade tog hon del i gårdssysslor, bl.a. som traktorförare när skörd skulle bärgas. Att sönerna hade så tät och nära kontakt med varandra var en stor glädje, som Margit återkom till i sina samtal med mig. Margit såg den lilla människan och var omtänksam mot grannar, som hade det jobbigt.

Sommaren 2017 deltog Margit i arbetet med glasscaféet i Askers baptistförsamling. Efter sin operation tog hon aktivt ställning för sin kristna tro och uttryckte stor glädje av att ha tagit steget fullt ut in i Askers baptistförsamling.  Den glädjen är en tröst i den sorg och saknad jag känner och som jag vill dela med sönerna Karl-Johan med familj och Magnus.

Anders Zetterman

Anders Zetterman lämnade jordelivet 7 februari 2018 i en ålder av 85 år. Han har verkat inom kultursektorn som musiklärare och inom kyrkomusiken på orten. Efter pensioneringen har Anders som gallerist bidragit till möjligheter att ta del av konst för östernärkingar och besökare från när och fjärran. Galleri Z gav även möjligheter för hustrun Marianne att visa prov på sin förnämliga bakkonst, då det i samband med vernissager bjöds diverse utsökta hembakade kakor. Övriga familjemedlemmar hade också här en uppgift att utföra!

Anders kunde inte lägga sin galleriverksamhet på hyllan så där rakt av. Efter att han stängt Galleri Z fortsatte han regelbundet att få utlopp för sin konstnärliga ådra genom att ställa ut tavlor på Fiskingegården. Anders hade ett välrenommerat nätverk av konstnärer i sin bekantskapskrets. Fåglar, djur och natur var ofta förekommande motiv i utställningarna. Det vittnar också om ett av Anders övriga stora intresse för ortens fågelliv.

Anders och Marianne hade ett stort umgänge, också beroende på den utåtriktade verksamhet, som Marianne hade varit aktiv i, Unicef m.m. Spontana inbjudningar på fika var inte ovanliga – särskilt inte den ljusa årstiden. Jag kände mig alltid välkommen! Hos Zettermans kunde en få kunskap i ord och bild om byns telefonutveckling, eftersom växeln ursprungligen var installerad i det Zettermanska huset. Vid ett besök hos Anders och Marianne passade jag på att få lite specialundervisning av Anders inför ett förestående pianouppträdande. Vid det närmast kungliga avskedet i Asker framförde jag därför "Svunna tider" på piano av Ida Prade.

Anders efterlämnar makan Marianne samt barnen Åsa och Ola med familjer

Tyra Jonsson f Tybell

I en ålder av 90 år avled Tyra Jonsson, född Tybell i mars 2018. Efter att ha levt större delen av sitt liv i Tybble by på ”nybyggarsidan” flyttade Tyra 2012 till 2 r o k i Kvarnen, Odensbacken, nära  Askenäshemmet, där hon som förvärvsaktiv hade utfört arbete i vården av gamla.  Förutom de sista månaderna klarade Tyra sig i stort sett själv med lite hemtjänst och god "familjetjänst". De sista månaderna hade Tyra full uppsikt från hemtjänsten. Tyra hade ett mycket långt Tybbleperspektiv och kunde bl. a. berätta om hur byn elektrifierades. Hon hade personliga minnen kring min födelse. Hon hade själv upplevt hur min far var ute på gärdet och högljutt tillkännagav att han hade fått en dotter samt den stolthet och glädje han gav uttryck för efter att ha blivit far.

En tid köpte jag regelbundet ägg hos Tyra. Äggköpen tog ganska lång tid, för många händelser skulle avhandlas, ibland mindre lämpligt med tanke på att min dotter väntade i bilen. Tyra hade gott minne för hur vårt föregående samtal hade slutat och fortsatte där. Tyras förmåga att vårda sina höns och freda dem för räven beundrade jag henne för, liksom hennes förmåga att sköta grönsaks- och blomodlingar. Tyra hade också intresse för slöjd och hantverk och jag tittade gärna på hennes vävda alster och hennes halmslöjd. Tyra besökte vid ett tillfälle Tybble bys mangelstämma och berättade då lite om gamla tider för de andra mangelbodsbesökarna.

Tyra efterlämnar dotter Ulla-Britt med man, barnbarn, barnbarnsbarn och barnbarnsbarnbarn – ett beundransvärt stort livsverk som hon också fick uppleva!

Odensbacken open art

Gravfält utan Brixel

Till slut kom vi i alla fall in till Örebro för att titta på Open art. Det inspirerade mig till att titta med nyfikna ögon på min sommars hembygd, dvs Östernärke med den stora metropolen Odensbacken. Richard Brixel lyste i år tyvärr med sin frånvaro. Gravfältet såg ut precis som innan Brixel kom in i sammanhanget, dvs ganska oklippt och ovårdat. Annars passade Brixel väl in här och var en god idé för turismen. Jag vet fler "utsocknes" som kom för att beskåda Brixels alster.

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                              Adolfsons och Galleri O                                                    

Glädjande nog håller Adolfsons dam- och herrkläder stilen med en dekorativ och välskött blomkruka utanför sin affär.    

Och ovanför bilarna syntes en väggdekoration, tillhörande Galleri O, som håller till i f.d. Galleri Z:s lokaler, dvs. lokaler som är väl inkörda för sitt ändamål..

             

Odensbacken och Östernärke har en del kvarntraditioner, vilket kommer till uttryck i utsmyckningen av Odensbackens hittills enda rondell. Som väl är inte rondellkvarnar lika attraktiva "byten" som rondellhundar.

På väg mot kanalen passeras den andra dekorativa fasaden, tillhörande Galleri O. Kanske bjuds lika goda vernissagekakor hos Galleri O som hos företrädaren?

Snett över gatan syns spår av en saknad och värdefull affär. Hur många av dagens unga vet vad "manufaktur"  är? Egentligen betyder ordet "tillverkning för hand". Den här affären var länge ett kärt besöksmål för mig och min dotter. Vad fanns inte i Margits manufaktur av det som behövdes för textila tekniker? Länge gjorde Margits två döttrar beundransvärda insatser för en sjunkande kundkrets. Affären är sedan flera år nedlagd, skyltarna är borta, men märken påminner om en förgången tid.

Nära kanalen ligger silon, kanske högsta byggnaden i Odensbacken. Jag vet inte hur den används, men gläds över att den grå färgen ersattes med denna milda rosa ton för några år sedan.

Om Örebro har sina stolar så har Odensbacken sina bilar. Närmre än så här kom jag inte och jag fick sticka in kameran genom ett nätstängsel, men ordentligt packade är de förvisso.

Stolar för olika behov

     

Kanalen skulle kunna bygga mer på sina kvaliteter som rekreationsområde. Troligen promeneras en hel del, både med och utan hund. Vila med samsittning erbjuds på tre stolar, som från början hade lite designproblem, men senare rättades till beträffande upphovsrätt. För den som vill sitta mer rofyllt finns också ett sådant alternativ, nära ett ihåligt träd, som inte är Lasse Majas ek.

Kanalturer förekommer sannolikt i egen regi, men en tom anslagstavla och bortglömd kanaltrapp vittnar dessvärre också om historiska tider för den turlistestyrda passageraråkningen, liksom en livräddarutrustning, som är väl oåtkomlig om tanken är att använda den till kanalräddning.

Odensbacken har utvecklingspotential och det finns många som jobbar för ortens utveckling. Ett större engagemang från flera skulle säkert bidra till ytterligare förbättringar. Runt Odensbacken finns de just nu guldgula fälten, som i lika stor grad bidrar till min trivsel i hembygden!

100-årsdagen efter Hilla-Britta Lindebergs födelse

29 januari 2016 infaller 100-årsdagen av Hilla-Britta Lindebergs födelse. Hon dog 11 november 2010 i Dalby utanför Lund efter ett aktivt liv som rektor, politiker, kultur­konsument, engagerad samhällsmedborgare, vän och föreningsmänniska.

Hilla-Britta Lindeberg startade sin lärarkarriär som adjunkt vid Karolinska Högre Allmänna Läroverket i Örebro. 1954 efterträdde hon Marta Grönvall som rektor vid Kommunala Flickskolan. 1963 avgick de sista eleverna med normalskolekompetens. De senaste årens flickskoleelever hade gått parallellt med grundskolans elever vid Oskarsparken från 1962. 1971 flyttades Risbergska skolan som gymnasieskola till Hagagatan. Hilla-Britta Lindeberg initierade och genomdrev en aktion för att Emilie Risbergs namn skulle bli bevarat i Örebros skolhistoria. Hon kvarstod som rektor till pensioneringen 1979.

Hilla-Britta Lindeberg visade i sin livsgärning starkt engagemang för pedagogik, ledarskap, skolans organisation och kvinnors samhällsvillkor. Hon hade goda insikter om samhällets könsorättvisor och skaffade sig även teoretisk kompetens i kvinnovetenskap, som ämnet fortfarande hette. Hilla-Britta Lindeberg var aktiv som funktionär och medlem i många organisationer, t.ex. Fredrika Bremer Förbundet, Soroptimisterna, Yrkeskvinnors klubb och Damernas Concordia. Efter pensioneringen från sitt rektorsämbete var Hilla-Britta Lindeberg under några år aktiv skolpolitiker. På fritiden var hon också en flitig konsertbesökare.

Hilla-Britta Lindeberg är ett välkänt namn för många i Örebro. En buss uppkallad efter henne skulle bli ett kärt samtalsämne för många bussresenärer!

Marit Andersson 1923 -2015 - Östernärke trogen

Marit Andersson har fått sluta sitt liv på jorden i en ålder av 92 år. Hon fick bo kvar i egen lägenhet nedanför Askers kyrka och rå sig själv, precis som hon ville. Vi lärde känna varandra på 90-talet, som styrelseledamöter i Kvinnor i Svenska kyrkan, Strängnäs stift. Marit var kassör, ett uppdrag som hon hade naturlig fallenhet för från tiden som aktiv i framlidne maken Gustafs byggnadsfirma. Arbetet i makens företag hade också gjort Marit väl förtrogen med invånarna i Östernärkebygden. Med mina förfäder från Tybble by var jag således redan ”känd” för Marit.

Den låga tröskeln till Marits lägenhet gjorde det lätt att kila in till henne på en kopp kaffe under de tre år som jag hade vikariat som kantor i Askers kyrka. Marit var själv aktiv som kyrkvärd under dessa år. Våra samtal kunde handla om hur det var ”förr i tiden” under hennes uppväxt i Alltorps skola, där fadern Gideon var bylärare.  Nära Alltorp låg Källfallet i Himmer, där författarinnan Ida Bäckmann bodde en period. Marit hade levande minnen från Idas framfart med sin berömda ford, då skolbarnen rusade till fönstret för att få en skymt av denna ovanliga kvinna. Marit mindes också hur fadern regelbundet besökte Ida för att ta lektioner i engelska.

Ett flertal år var lotterilistan i Andrahandsbutiken i Odensbacken Marits lördagsaktivitet. Andra aktiviteter som Marit inte ville missa var korsorden i Nerikes Allehanda. Skötsel av kyrka och kyrkogård låg Marit varmt om hjärtat efter flera år som frivilligarbetare i kyrkan. Lång tid efter att anställda tagit över gravadministrationen för Asker fortsatte Marit att ”föra bok” över avlidna och intressera sig för var de fick sitt sista vilorum.  Kyrkogården ingick också i hennes dagliga promenadstråk och förhoppningen var att möta någon bekant eller obekant att växla några ord med.

En period ingick Marit och jag tillsammans med grannen Gunilla med mor Gunnel i en speciell kvartett ”gourmet-damerna” som träffades för att äta trerätters tillsammans. Dessa tillfällen förenades med sång och pianomusik. Vänskapen med Gunilla gav också Marit en speciell och ny erfarenhet att vara lite reservmatte åt hunden ”Sune”.

 Sång och musik var ett intresse som Marit behöll hela livet. Marits minne var fullt av texter till psalmer och barndomens sånger. Minnet räckte till för att sjunga ”Swing it magistern”, hela texten till mitt ackompanjemang på hennes piano, även när det inte räckte för att minnas vad dagens lunch hade varit. Det är säkert många med mig som kommer att minnas Marit med värme och i denna stund går mina tankar särskilt till barn med familjer samt svägerskor.

Från 80-talssoffa till köksstolar

 

Eric Carlsson har avlidit i en ålder av 92 år. Eric Carlsson utförde perioden 1966 till våren 2015 möbelrenoveringsarbeten åt mig i sin tapetserarverkstad på tomten i Sköllersta. Sitt första arbete utförde Eric åt mig vid 43 års ålder, då han 1966 renoverade och klädde min första soffa, en 80-talssoffa och två tillhörande stolar, inköpt av en antikvitetshandlare i Östernärke.

Ca 270 kronor utgjorde arbetskostnad och med material stannade fakturan på tusenlappen inklusive skatt, som då hette oms.

I mitten av 1980-talet behövde jag åter Eric Carlssons professionella arbete med en soffa, även den begagnad. Enligt Erics önskemål införskaffade jag själv de hudar som skulle utgöra klädseln.  Vid mina olika besök fick jag lite historier omkring Eric Carlssons arbete med möbelrenovering. Jag förstod att han hade en särskild förkärlek för slottsmöbler och hade meriter bl. a. från möbelarbeten vid Bo slott, Segersjö slott och Dyltabruks herrgård.

 

Utanför Eric Carlssons tapetserarverkstad vaktade gårdshunden, som var Erics trogna jaktkamrat. Jaktsäsongen var helig för Eric Carlsson. Han informerade kunderna om att dessa dagar inte var till för verkstadsarbete.  Makan Britta hade god koll på Erics verkstads- respektive jakttider och kunde ge besked per telefon.

Nästa arbete åt mig blev en fåtölj, modell äldre, inköpt på Myrorna. Eric klädde den omsorgsfullt med det möbeltyg, som jag införskaffade själv.

 

 

För ca tio år sedan gjorde Eric en räddande insats med en stol efter mina mostrar, efter ett missöde. Det var en gammal stol med klädsel minst från 50-talet. Eric delade med sig av sin goda kunskap om kvalitet på möbeltyger.

 

Att det också fanns stort intresse för hus och trädgård förstod jag vid mina besök. Vintertid isolerade t.ex. Eric husfoten nogsamt utvändigt mot kyla.

Så sent som veckan före påsk bad jag Eric om hjälp med fyra köksstolar, som min farbror hade gjort och som jag ville ha omstoppade om omklädda. Positiv som vanligt och snabb telefonsignal när stolarna var färdiga att hämta.

Hunden var numera” pensionerad” från uppgiften som jakthund och vistades inne. Gemenskapen i jaktlaget betydde fortfarande mycket för Eric. Han deltog in i det sista, dock utan gevär. Eric var också fritidsfiskare på Vinön och en hängiven naturvän. Han gladdes åt vårlökar i gräsmattan, men kände oro över makan Brittas hälsa. Efter vårt sista avsked skulle Eric gå in och dricka eftermiddagskaffe med sin hustru. Det är till makan Britta, barn och barnbarn som mina tankar går i denna stund. Eric fick gå till sista vilan i Sköllersta kyrka omgiven av många släktingar och vänner. Ovanligt för en man i hans ålder, men så var han också en ovanlig man med magnetisk kraft på unga och gamla.

                                                                

Tora Martina Larsson född Johansson

22 februari 1907 föddes min mamma Tora i Tybble by, Asker. Föräldrarna hette Gustaf och Anna. De hade träffats på sörmländska sidan av Hjälmaren, där Gustaf hade en drängplats.  I Tybble fick de barnen Adolf, f 1888, Hilda, f 1889, Hanna, f 1904 och Tora f 1907. Tora började skolan som 6-åring, delvis beroende på att lekkamraten Dagmar började då. De första åren gick barnen i skola i Fiskinge, de sista åren var det kyrkskolan som gällde. Mor Anna blev tidigt engagerad i baptiströrelsen. Tora gick i söndagsskolan, som på den tiden låg i Fiskinge. Toras systrar åkte till USA. Hilda första gången 1910 och Hanna första gången 1920. De återvände till föräldrahemmet i Sverige och bodde sedan kvar där så länge hälsan stod dem bi.

 

Framför bostaden syns Gustaf, Tora, Anna, Hanna, Hilda och Adolf.

Tora har berättat en del om sin barndom. Hennes pappa dog 1916. Fotot nedan kan ha varit från 1914-1915, då Hilda hade en mellanperiod i Sverige. Pappan hade byggt en snickarstuga på tomten för att han inte skulle behöva snickra i samma hus som de bodde i. Närmsta grannar var tre systrar, som kallades syflickorna. En av systrarna kom in och var upprörd över att stugan var byggd för nära systrarnas tomt. Hon var högljudd - rentav mycket arg. Tora blev förtvivlad över sin mammas utsatthet och slog så mycket hon orkade i alla köksgrytorna, tills avhyvlingen från grannkvinnan upphörde. Syflickorna tog aldrig mer upp den upplevda oförrätten.

 

Tora mindes annars mest av syflickornas förtjänster. De tog t.ex. hand om Tora när hennes mamma blev sjuk. En gång gav de modern en hårnål, för hon hade endast en spik att sätta upp sitt hår med. Syflickorna hade det gott ställt. En gång tog Tora ett par knappnålar, för sådana fanns inte i hennes eget hem och syflickorna hade ju så många! Det gnagde i Toras samvete och hon smög tillbaka knappnålarna utan att bli upptäckt.

 

Tora hade läsbegåvning och lärarinnan ville hjälpa henne få en kontorsplats i Örebro. Tora ville inte lämna sin mamma, så det blev att ta sig an det vanligaste yrket för unga på landet, pigjobb.

 

Efter faderns död flyttade familjen från det gamla bostadshuset till snickarboden, eftersom det var en bättre byggnad. När storasyster Hilda kom från Amerika lät hon rusta upp snickarboden, bl.a. med vatten och avlopp till köket. När Toras mamma dog 1928 rev Tora det gamla bostadshuset tillsammans med kusinen "Målar--Ejnar". Vid den här tiden hade Toras söndagsskoleutbildning lett till att hon själv var lärarinna i söndagsskolan.

 

Tora tog sig ut i världen, först till Varberg, där hon lärde sig bageriyrket. Hon kom in i baptistförsamlingen. På söndagar var församlingen engagerade i kyrklig verksamhet i Vallersvik, Frillesås, där det första baptistdopet ägde rum. Tora blev god vän med Märta, som var driftig. Hon ville starta eget och hittade en annons om en affär i  Karlskoga för specerier och kött. Märta frågade om Tora ville arbeta åt henne, men Tora hade lite kurage och svarade "endast som delägare".  Som bekännande baptister bodde de då i vaktmästarbostaden till baptistkyrkan och ombesörjde vaktmästarsysslorna där.

 

En bit in på 40-talet insåg Tora "var hon hörde hemma" när Sven från Tybble by friade. De gifte sig och efter något år föddes jag. Tora och Sven skulle bruka en liten gårdsenhet nära intill Svens föräldrahem och ha smådjur. Av olika orsaker bestämde de sig för att sadla om till bagare och med hjälp av farfar Axel Larsson köpte de ett hus med hembageri i Lillån. De startade Tora Larssons bageri. Tora var den som kunde baka. Sven klarade att biträda, både i bageriet och med annan "logistik".



Tora i hängmattan på Lindrothsgatan
 

 


Tora fick sitt kristna hemvist i Örebro Norra Baptistförsamling. Sven gjorde henne troget sällskap till kyrkan, men fortsatte nöja sig med att vara medlem i Svenska kyrkan. Tora drygade ut sitt egetföretagande med att jobba halvtid som lokalvårdare på sjukhuset. När Tora och Sven i början av 60-talet lade ner sitt bageri köpte de ett flerfamiljshus på Lindrothsgatan. Tora blev änka 1974 och pensionär i samma veva. Tora flyttade till Rikardsbergsgatan, där hon bodde hos ÖBO när hon till stor glädje blev mormor 1977. Som änka deltog Tora i cirkelstudier om olika landskap och resor till dessa. Hon gick på engelska kurser, åkte till Helsingfors och London. Tora deltog i pensionärsgymnastiken. Baptistkyrkan Betania var fortfarande Toras andliga 

Toras första år som mormor4

hem. Tora fick en fin marklägenhet i Sörbyängen, dit hennes barnbarn kunde koppla av en stund efter skolan. De sista åren bodde Tora på Tybblehemmet. Hon var en sällskapsmänniska ut i fingerspetsarna och hade förmåga att hitta beröringspunkter med nya vänner, när de gamla föll ifrån. Tora dog en sommardag, 90 ½ år gammal efter ett rikt liv.

 

Fem kvinnor runt Fröding på fredrikaträff i Karlstad

Enel Melberg med
sin nya bok

Internationella mansdagen återknöt jag kontakten med fem kvinnor runt Gustaf Fröding och med medlemmar i Karlstadskretsen av Fredrika Bremer Förbundet! Författaren Enel Melberg föreläste med anledning av sin nyutkomna bok "Det borde varit stjärnor". Karlstadskretsen var arrangör. Ca 25 fredrikor och fredrikar hade samlats till föreläsning och supé i Vikenkyrkans församlingssal.

Moder Emilia Fröding

Egentligen kom Emilia inte riktigt in i Gustafs liv som den första kvinnan. Efter att ha fått tre döttrar kom den förstfödde sonen och med honom vad vi idag benämner en havandeskapspsykos. Fadern Ferdinand hade dessförinnan lämnat familjen pga. "behov av vila och rekreation". En amma kom att fylla något av en modersfunktion för att, lagom när Gustaf hade lärt sig knyta an till denna första nära vårdare, separeras från henne och ersättas av den hemkomna modern. Emilia sökte hela tiden gottgöra och kompensera Gustaf för det hon inte hade förmått från födseln. Hon delade Gustafs intresse att skriva. De lekte "rimlekar" tillsammans. Gustaf såg i sin mors skrivarförmåga någon likvärdig Anna Maria Lenngren. När Emilia någon gång publicerade sig gjorde hon det dock under pseudonym T.ex. dödsrunan som hon skrev för sin make under signaturen Anna Karlsdotter. Som änka från 1881 fick Emilia sluta sina dagar1887 på Matildas gård i Brunskog.

Lillasyster Matilda Fröding 

Föreläsningen om kvinnor runt Fröding
åhördes under stort intresse.
 

Matilda föddes som femte barnet och hade ett medfött ögonfel, ett skelande öga. Från barndomen minns Matilda främst att hon fick hjälpa till och vara duktig. En känsla av att inte anses lika bra kan anas hos Matilda.  1881 köpte Matilda jordbruksfastigheten Slorudsborg i Brunskog för sitt farsarv på 17.000 kronor. Som ogift blev hon myndig vid 25 års ålder. Matilda gick praktiskt klädd i "stövlar och storförkläde", passande för livet med jordbruk och jakt. Hon ansågs manhaftig. Gustaf vistades tidvis i Slorudsborg, både för längre och kortare tider. Matilda var under denna period förmyndare för brodern.  Matilda var den enda av barnen som fanns vid Emilias dödsbädd 1887. När modern hade dött hade Matilda  enligt ett brev till sin moster stort behov av morfin och nervdroppar. Matilda fick till slut lämna sin gård, eftersom hon inte hade lyckats att få gårdens ekonomi att gå ihop. Efter livet som bonde fann Matilda sin plats med några väninnor, som drev pensionat.

Ida Bäckmann - lärarinna, författare, journalist och småbrukare

Ida Bäckmann föddes i Åmål, tog studenten och utbildade sig till lärarinna. Hon var verksam både som pedagog och rektor, men har också gjort sig känd som journalist/krigskorrespondent och författare. Bl.a. hennes självbiografiska böcker om Röpecka ger oss bilden av en färgstark person med stark gudstro.  Ida Bäckmanns delaktighet i Gustaf Frödings liv startade 1895 under en "sommarsejour" i Norge, där båda befann sig samtidigt. Ida skrev tidvis fler brev till Gustaf än vad han fann önskvärt.  Som mest intensiv var kontakten 1903-1904, då Ida en tid besökte Gustaf Fröding var dag under Gustafs sjukhusvistelse i Uppsala. Ida hade också inlett en vänskapsrelation med systern Cecilia. 1906 avslutades kontakten mellan Gustaf och Ida genom ett portförbud, utfärdat av sjukhuset, troligen initierat av systern Cecilia. Jag ser inte att det har gått att få klarhet i hur Gustaf egentligen ställde sig till portförbudet. Långa tider verkar Gustaf ha haft ett stort utbyte av Ida som enda besökare och en besökare med humor och gott intellekt! Ida Bäckmann gav 1913 på eget förlag ut "Gustaf Fröding skildrad av Ida Bäckmann". Tiden ansågs inte mogen för deta närporträtt av "nationalskalden" och Ida flyttade på Selma Lagerlöfs inrådan från landets kulturella centra till ett litet jordbruk i Himmer, Östernärke. 1940 kom "Gralsökaren", en bearbetning med företal av Selma Lagerlöf. 

 

Systern Cecilia Fröding

Storasyster Cecilia hade en typisk storasysterroll kanske hela livet. Hon var väldigt fäst vid den nästäldsta systern Anna, som dog i barndomen. Sorgen tog föräldrarna hårt, men det är tveksamt om någon såg tonåriga Cecilias behov av bearbetning. Storasyster Cecilia tog stort ansvar även för sin bror under hans sjukdomstid.

Relationen mellan Ida och Cecilia uppkom tack vare bägges intresse för Gustaf. En period av intensiv vänskap dem emellan  förbyttes av inte helt utredd anledning till motsatsen. Cecilia fick stöd för sina intentioner att få Idas och Gustafs relation att upphöra, bl. a. från  en av Gustafs läkare. När Cecilia bemötte och kritiserade Idas beskrivning i "Gustaf Fröding skildrad av Ida Bäckmann" fick hon aktivt stöd av bl.a. Ellen Key.

 

Sjuksköterskan Signe Trotzig

Signe Trotzig bidrog ivrigt att hålla Ida Bäckmann borta från Gustaf Fröding. Kanske fanns också ett eget intresse hos Signe att få ha Gustaf för sig själv. Signe var Gustafs sjuksköterska under tiden på Svenonius sjukhem och kom att följa honom som sköterska och livskamrat till hans död 1911. Gustaf Frödings syskon verkade nöjda med arrangemanget. Tillsammans med kokerskan Lotten skapade de och upprätthöll traditioner och umgänge kring jul och andra helger. Signe utförde sitt kall med nit och avstod från all ledighet från vårdansvaret för Gustaf. Hon hushållade med tillgångar och redogjorde noggrant för hur ekonomin såg ut. Signe var testamentstagare, men i stället för de månatliga belopp som testamentet föreskrev, fick hon på syskonens initiativ en engångssumma. Hon fick också rätten till ett sentida verk, som vid Gustafs död inte hade kommit i tryck.

 

Professionell buffé

Några fredrikar låter sig väl smaka av bufféns läckerheter.

Efter föreläsningen väntade läckerheter såsom getostpaj med pinjenötter, potatissallad och kallskuret kött. Karlstadskretsen har begåvats med en fd. hushållslärare från Avesta, Margareta Ohlsson, som verkligen förmår få den rätta smaken på allt! En pärla som gör att medlemmar tar om och trivs länge i gemenskapen vid borden.